"Om armenierna är att vara stora då de har att be, säger fader Gabriel Sargsyan. "Så länge det finns en Armeniska vänster, kommer det att finnas en kyrka." Kanske, men bara en handfull av de 50 eller så armenier kvar i Khartoum har satt upp för mässa - som hölls på kvällen, eftersom söndag är en arbetsdag i huvudstaden huvudsakligen muslimska Sudan. Efter gudstjänsten, den lilla gruppen sitter på verandan i St Gregory Armeniska kyrkan, drinking söt kaffe och komma ihåg de dagar då kyrkbänkarna brukade vara full.
Trots Khartoum regeringen med "Islamized" norra delen av landet genom införandet av Sharialagarna finns ingen känsla av religiös förföljelse här på St Gregory's. Ledarna för de armeniska och angränsande etiopiska ortodoxa kyrkor säger att de känner sig säkra i Khartoum och att förföljelsen av katoliker och protestanter från södra Sudan är en produkt av landets nordliga och sydliga maktkamp - den lilla ortodoxa kristna samfund utgör något hot mot övervägande muslimska regeringen. "Vi respekterar lagen i det land och hålla sig borta från trubbel, säger Eyasu Tadele, en tjänsteman från Khartoum's etiopiska ortodoxa kyrkan.
Den etiopiska kyrkan, i själva verket biljettpriser något bättre än sina armeniska granne, locka en flod av troende varje söndag. Det kan vara en produkt av skiftande mönster för invandring. Många armenier kom till Sudan som flyktingar från massmord i Turkiet som inleddes 1915, medan en andra våg av invandrare kom på 1950-talet, söker möjligheter i de nya oberoende land. St Gregory's öppnade sina dörrar i 1957 och på sin höjdpunkt, församlingen var 2000 starkt. Men många har sedan vänster på jakt efter möjligheter i Europa och Nordamerika, medan den etiopiska utlandsstationerade samfundet i Sudan har stadigt ökat. "Först de kom på grund av den politiska krisen och nu på grund av ekonomiska skäl, säger Tadele.
Så mycket som han uppskattar företaget av hans kristna grannar, fader Gabriel är bekymrad över att flera armenier har gift etiopiska kristna och kopter, producerar barn som undervisas arabiska eller Amhariska stället armeniska. "När en person slutar tala armeniska, vår diasporan är förlorat, säger han. Det är därför som han arbetar hårt för att återuppväcka den gamla kyrkan i skolan att lära armeniska språket, men med rikare medlemmar i en gemenskap med emigrerade han kämpar för att hitta de nödvändiga medlen. Fler familjer som överväger att lämna av rädsla för en ny säsong av instabilitet som nedfallet från internationell arresteringsorder anklagar president Omar al-Bashir för krigsförbrytelser i Darfur. Endast ett fåtal barn kvar på skolan, men Fader Gabriel skulle gärna lära ännu bara en student. "Armenien liv genom vårt språk, säger han.
En sudanesiska armeniska som påstår att han aldrig kommer att lämna är Jeriar Homer Charles Bozadjian vars familjehistoria i Sudan går tillbaka 100 år. Bozadjian driver en restaurang kallad Big Bite i Khartoum. "Jag har aldrig sett Armenien, säger han. "Sudan är mitt hem."
Trots införandet av Sharialagarna "Det är inte som Saudiarabien, säger Wafaa Babikier, som studerar Management vid Ahfad universitet för kvinnor i Omdurman staden. "Flickor har friheten att göra allt." Inte alla svar uppmaningen till bön, kvinnor köra bil och delta co-ed universiteten och de fler än män i många kontor och utbildningsinstitutioner. Andra, som Alfred Taban, redaktör för Khartoum Monitor, INVÄNDNING, varning att bakom fasaden av tolerans är ett mer hårda kärnan islamistiska utsikter. "En utlänning skulle inte varsel, säger han. Taban påstår sig ha varit vispad för dricker alkohol i en traditionell toast vid födseln av en släktings son.
Men Bozadjian aggressivt försvarar sitt hemland är mångfald. "Sudan är ett unikt land, säger han. "Muslimer bidragit till att bygga denna kyrka." Men andra notera att många armenier kvar Sudan efter deras egenskaper konfiskerades under den radikala regimen president Jaafar Nimeiri under 1970-talet. Elizabeth Jinjinian, en 70-årig affärskvinna, påminner om hur marken i Armeniska klubben togs bort när samhället började krympa, "Vi brukade ha många bollar, picknick och man."
Ofta lockas att gå med sina söner i London eller New York, Jinjinian varit på att köra henne små kosmetika, som har överlevt flera år av krig och sanktioner. "Export och import torkat upp, säger hon. "Vi var tvungna att få varor till landet i resväskor."
Trots återhämtningsförmågan i många av EU: s veteraner, ansträngningar Fader Gabriel att upprätthålla sin kultur i det här hörnet av armeniska diasporan ansikte montering odds. Faktum är att prästen själv planeras att lämna snart, eftersom samhället inte längre har medel för att stödja honom. Han hoppas att någon i samhället kommer steg framåt för att köra sin skola. "Om du har en skola, din nation som är på gång, säger han.
Det kollektiva minnet av fasor 1915 får de starkaste faktorn för att upprätthålla EU: s identitet. På dammiga kyrka VERANDA, Jinjinian animatedly berättar historien om hennes mor fly från Turkiet efter hennes farföräldrar dödades. "Hon var vid dressmakers så hon kunde räddas." Hennes berättelse är väl kända för congregants, men alla lyssnar respektfullt som en varm bris vaktmästare i en varm sommar.
Tuesday, Jun. 09, 2009
Keeping Armenia Alive in the Capital of Sudan
By Sudan
"If Armenians are to be great then they have to pray," says Father Gabriel Sargsyan. "As long as there is one Armenian left, there will be a church." Perhaps, but only a handful of the 50 or so Armenians left in Khartoum have turned up for mass — held in the evening, because Sunday is a working day in the capital of predominantly Muslim Sudan. After the service, the small group sits on the porch of the St. Gregory Armenian Church, sipping sugary coffee and remembering the days when the pews used to be full.
Despite the Khartoum government having 'Islamized' the north of the country through the imposition of Shari'a law, there is no sense of religious persecution here at St. Gregory's. Leaders of the Armenian and the neighboring Ethiopian Orthodox churches say they feel safe in Khartoum, and that the persecution of Catholics and Protestants from southern Sudan is a product of the country's north-south power struggle — the small Orthodox Christian communities pose no threat to the predominantly Muslim government. "We respect the law of the land and stay out of trouble," says Eyasu Tadele, an official of Khartoum's Ethiopian Orthodox Church. (See pictures of Darfur.)
The Ethiopian Church, in fact, fares somewhat better than its Armenian neighbor, attracting a flood of worshippers every Sunday. That may be a product of shifting patterns of immigration. Many Armenians came to Sudan as refugees from the mass murder in Turkey that began in 1915, while a second wave of immigrants arrived in the 1950s, seeking opportunities in the newly independent country. St. Gregory's opened its doors in 1957, and at its peak, the congregation was 2,000 strong. But many have since left in search of opportunity in Europe and North America, while the Ethiopian expatriate community in Sudan has steadily grown. "First they were coming because of the political crisis and now because of economic reasons," says Tadele.
As much as he appreciates the company of his Christian neighbors, Father Gabriel is concerned that several Armenians have married Ethiopian Christians and Copts, producing children who are taught Arabic or Amharic rather than Armenian. "When one person stops speaking Armenian, our Diaspora is lost," he says. That's why he's working hard to resuscitate the old church school to teach the Armenian language, although with wealthier members of the community having emigrated, he struggles to find the necessary funds. More families are contemplating leaving for fear of a new season of instability as fallout from the international arrest warrant accusing President Omar al-Bashir of war crimes in Darfur. Only a few children remain at the school, but Father Gabriel would be happy to teach even just one student. "Armenia lives through our language," he says.
One Sudanese Armenian who claims he will never leave is Jeriar Homer Charles Bozadjian, whose family history in Sudan dates back 100 years. Bozadjian runs a restaurant called Big Bite in Khartoum. "I have never seen Armenia," he says. "Sudan is my home."
Despite the imposition of Shari'a law, "This is not like Saudi Arabia," says Wafaa Babikier, who studies Management at Ahfad University for Women in Omdurman city. "Girls have the freedom to do everything." Not everyone answers the call to prayer; women drive cars and attend co-ed universities; and they outnumber men in many offices and educational institutions. Others, like Alfred Taban, editor of the Khartoum Monitor, demur, warning that behind the facade of tolerance is a more hard-core Islamist outlook. "A foreigner would not notice," he says. Taban claims to have been whipped for drinking alcohol in a traditional toast at the birth of a relative's son.
But Bozadjian aggressively defends his homeland's plurality. "Sudan is a unique country," he says. "Muslims helped to build this church." But others note that many Armenians left Sudan after their properties were confiscated under the radical regime of President Jaafar Nimeiri during the 1970s. Elizabeth Jinjinian, a 70-year-old businesswoman, recalls how the land of the Armenian club was taken away when the community began to shrink, "We used to have many balls, picnics and parties."
Often tempted to join her sons in London or New York, Jinjinian has stayed on to run her small cosmetics business, which has survived years of war and sanctions. "Exports and imports dried up," she says. "We had to get goods into the country in suitcases."
Despite the resilience of many of the community's veterans, the efforts of Father Gabriel to sustain his culture in this corner of the Armenian Diaspora face mounting odds. Indeed, the priest himself is slated to leave soon, because the community no longer has the funds to support him. He hopes someone in the community will step forward to run his school. "If you have a school, your nation is going on," he says.
The collective memory of the horrors of 1915 may be the most powerful factor in sustaining the community's identity. On the dusty church verandah, Jinjinian animatedly narrates the tale of her mother's escape from Turkey after her grandparents were killed. "She was at the dressmakers so she was saved." Her tale is well known to the congregants, but everyone listens respectfully as a warm breeze ushers in another hot summer.
Fader Gabriel Sargsyan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar